Skoldagen hade varit lång och jag hade ingen lust att börja med läxorna. När jag kom in på mitt rum slängde jag mig ner i sängen och började fundera över "mina nya vänner". Jag var ändå väldigt glad att jag hade fått sällskap under lunchen och att jag inte hade behövt sitta ensam.
Jag kanske borde ta kontakt med dom andra tjejerna i klassen? eller kanske inte... Ingen annan hade ju trots allt hälsat på mig förrutom Robert och dom där tjejerna. Men det kanske kommer. Jag tittade upp mot taket och hörde någon knacka på min dörr. "Kom in..." sa jag och tittade mot dörren, det var Mamma som kom in och satte sig på sängkanten. "Berätta nu, hur var första dagen i skolan?" sa hon som om hon var van vid frågan och egentligen inte ens intresserad av svaret. "Den var okej" svarade jag kort, "Jaha, var det någon du fick kontakt med?", "Mjo, det var faktiskt tre" sa jag aningen besviken på något sätt. "Vadå?" sa hon fundersamt, "Var dom inte bra?", "Jo, eller jag vet inte" sa jag och och tittade runt i rummet, "Äsch, dom är nog bra" sa jag för att hon inte skulle fråga så mycket. Hon behöver ju inte veta allt eller hur? "Okej, men säg till om du behöver prata om något" sa hon med det där leendet hon alltid gjorde och jag bara nickade till svar.
Nästa dag i skolan började med att jag gick till mitt skåp som Robert hade gett mig. Jag slängde in ryggan och tog mina skolböcker. Killen som hade skåpet bredvid mig gick i samma klass som jag och jag visste inte ens vad han hette. Jag tänkte fråga vad vi hade för lektion men ångrade mig snabbt när jag såg Ambient och hennes två kompisar komma fram till mig. "Hey Leya!" sa Ambient och gav mig en snabb och kall kram och fort därefter fick jag detsamma av dom andra två tjejerna. "Hej" sa jag och klämde som vanligt fram ett litet leende, "Vad har vi nu?" frågade jag Alice, som var en av dem andra tjejerna. "Uhm, vi har musik" svarade hon långsamt. Vi började gå mot lektionen och Ambient tvärstannade och jag vände mig om, "Du!" sa hon något högt och riktat till mig, "Jag ska ha en fest hemma hos mig på Fredag, vill du komma?" Alice och Felicia stirrade på Ambient som om hon hade sagt något som hade gjort dem förvånade och att dem inte heller hade någon aning om vad hon pratade om, "Ja, visst" svarade jag, "Imorgon alltså?", "Ja, precis!" sa hon på något sätt glad över mitt svar.
Dom sista lektionerna gick fort och det hade redan blivit lunch. Det var pannkakor och nästan hela matsalen var fullproppad av elever. Ambient, Alice och Felicia bestämde sig för att inte ta så mycket eftersom att de sa att dem inte var så hungriga. Jag valde som vanligt att ta så mycket jag orkade, det var ju trots allt pannkakor! Sedan gick vi och slog oss ner vid samma bord som igår. Jag nästan kastade in maten i munnen, så hungrig var jag och jag hade ju inte ätit någon frukost. Ambient stirrade på mig som om hon nästan var lite äcklad och frågade "Var det gott, eller?", hennes ton hon använde gjorde mig osäker och svarade kort "Ja, pannkakor är gott", jag ville inte vara ärlig genom att säga att jag inte hade ätit någon frukost. Efter att vi hade suttit och ätit ett tag kommer en tjej fram till vårat bord och frågar snällt, "Hej, skulle jag kunna få sitta här?". Bordet var fullt med tomma platser och skulle helt klart kunna rymma fyra personer till, så jag antog att det var en självklarhet att hon skulle kunna få sitta vid bordet. "Självklart!" svarade jag och log artigt. Tjejen satte sig på platsen framför mig och tackade. Hon hade kort brunt hår som slutade precis vid axlarna. Ambient tittade något snett på tjejen som nyss slagit sig ner och hon verkade inte märka något alls. Tjejen tittade upp från tallriken och vände blicken mot mig, "Så du är den nya tjejen?" frågade hon leendes, "Japp". "Jag missade nog ditt namn... Vad var det du hette?", jag blev glad för frågan och svarade snabbt, "Leya". Hon sträckte fram sin hand och log så stort att man såg alla hennes tänder, "Heej, jag heter Julie!", jag skakade hennes hand och sa "Trevligt att träffas".
"Såå, vad tycker du om skolan?" frågade Julie och tittade lite snett mot Ambients håll, "Den är väl okej" svarade jag. Ambient sträckte lite på sig och tog tag i brickan. "Jag är klar nu, ska vi gå?", hon tittade på mig och vände sedan blicken mot Alice och Felicia. Jag tittade mot Julies tallrik som inte verkade helt tom "Jag tror nog att jag sitter kvar ett tag till" svarade jag och alla tre reste sig och gick snabbt iväg.
Under hela lunchen satt jag och Julie och pratade. Julie var en glad och ärlig tjej som hade gått i den här skolan sedan sexårs. Äntligen kändes det som att jag kunde lita på någon.
Kommentera mera! Jag vill veta vad ni tycker och så kan ni lägga till små saker i berättelsen också kanske? Ni kanske vill ha vampyrer, killar, bråk osv! Tell me!
Btw. Jaa, jag vet att jag inte har så mycket bilder i texten! Men det är svårt när den inte är på riktigt.. men jag försöker att slänga in någon då och då. :)
Tack!
Korridoren var helt tyst. Det ända som hördes var våra fotsteg som ekade. Efter att vi gått ett tag så stannade Robert framför en dörr som nästan låg längst ner i korridoren. "Här ska du in" sa han, "Tack för hjälpen" sa jag och väntade tills han skulle börja gå. "Kom bara tillbaks till mig om du behöver hjälp", jag nickade och han började gå sin väg. Jag vände mig om mot dörren, tog ett djupt andetag och steg in. Klassen var helt tyst, den var så tyst att om jag hade varit blind skulle jag inte märka att det var någon här inne. Men jo det var det och jag hade allas ögon riktade mot mig. Jag stod kvar vid dörren och letade efter en tom plats. "Hej, du måste vara Leya", rösten kom antagligen från läraren så jag vände blicken. Som svar nickade jag bara och gick sedan mot min plats. Hängde av mig ryggan på stolen och satte mig ner. Då började alla plötsligt viska och stirra, iallafall vad det kändes som. Lektionen gick otroligt långsamt och jag ville bara där ifrån. Jag sneglade upp mot klockan på väggen. Den var inte alls mycket.
All eyes on me..
Efter ett tag så plingade klockan och lektionen var slut. Jag satt kvar på stolen ett tag och när klassrummet nästan blivit tomt, greppade jag tag om ryggan och slängde upp den på ryggen. Ingen absolut ingen elev hade snackat med mig idag. Jag visste inte ens var lunchen var. Jag hade inte ens ett schema. Jag bestämde mig för att börja gå mot Robert som hade hjälpt mig tidigare idag. Jag öppnade klassrummets dörr och där utanför står en grupp tjejer som bara stirrar. Jag känner att jag blir tyngre och tyngre, så jag går bara förbi. "Hallå!", hör jag efter mig och jag vänder mig om för att se vad dem vill. "Heey, Leya!" sa en av tjejerna, "eller det var väl så du hette?" frågade en annan. Jag började gå fram mot dem, "Ja, Leya var det" sa jag och klämde fram ett litet leende. Jag var inte riktigt säker på om dem verkade trevliga eller bara helt enkelt otrevliga, men jag bestämde mig för att ge dem en chans. Varför skulle jag inte liksom? En av dem som hade blondt, långt och lockigt hår räckte genast fram handen och sa "Jag heter Ambient, trevligt å' råkas!", jag skakade hennes hand vänligt och vände sedan blicken mot dem andra två. "Alice" sa den ena, "Felicia" sa den andra direkt efter. Okej, alla var blonda, långa och smala som barbie's. På nåt sett kändes det som att jag inte skulle passa in här med mitt mörkröda hår och mina små fräknar på näsan. Okej, jag passade inte in... "Såå.." sa Ambient, "Ska vi dra ner till lunchen?", alla nickade som svar och vi började gå. Plötsligt klirrade det till i min ficka och jag drog upp min "så kallade mobil" (som säkert har funnits ett tag nu, tjock som en... jag vet inte vad). "Mamma" stod det och jag klickade upp meddelandet "Hej Gumman, går det bra? ring om du vill. Kram." Jag klickade i ett svar "Ja, jag tror det. Vi ses hemma. Kram".
Påvägen ner till Lunchen fick jag massor av blickar och varje gång Ambient fick syn på dom sa hon alltid lika kaxigt "Vad glor du på?", jag vet inte om det ska kännas bra eller dåligt. Kanske hade jag hamnat med "The bad guys" som man säger? Det kommer väl fram senare. Det var som att det också hade gått väldigt fort, var jag bästavän med dom här nu? Dem betedde sig i alla fall så.
Ljudet av knarrande fotsteg och sjungande väckte mig tidigt på morgonen. Jag kände hur mitt leende började hoppa fram och att jag så mycket som möjligt försökte döjla det. Jag öppnade sakta ögonen och visste precis vad det var jag såg. Det var min mamma, pappa och min bror som hade kommit in i mitt rum med presenter och tårta. Jag kunde inte längre dölja mitt leende och började fort resa mig upp i sängen. "Godmorgon och grattis på 16 årsdagen, gumman!" sa mamma. Tydligen hade jag missat hela sången. Leo, som var min bror slängde ner sig på sängen framför mig och räckte mig presenterna. "Grattis, Syrran!" sa han leendes, "Tack!" svarade jag. Det var tre stora paket och jag bestämde mig för att börja med det största. Det visade sig vara en stor tavla. Ramen var guldfärgad och fylld med fina mönster. Jag hade inte riktigt förstått vad bilden förestod, men jag gillade den eftersom att den var fylld med fina färger. Jag tog tag i nästa paket som var täckt med tejp och som jag antog var ifrån Leo. ”Det där är mitt!” sa han med världens största leende. Paketet var mjukt och päronformat. Jag fick nästan kämpa med att riva upp pappret och när jag äntligen lyckats öppna det så får jag syn på en brun och svart färgad ryggsäck. ”Tack så mycket!” sa jag och tittade upp mot alla tre. Jag tog tag i det sista paketet som var mjukt. Jag visste nog redan var det var. Jag började riva upp paketet och jag hade rätt, kläder var det. Paketet innehöll två snygga tröjor, en kjol och ett par jeans. När alla tre äntligen lämnat mitt rum, såg jag ner på klockan som stod på sängbordet precis bredvid. Klockan var redan sju! Fatta att komma försent till första skoldagen, lyckat. Jag hoppade upp ur sängen och satte på mig dem nya jeansen och en av dem nya tröjorna. Jeansen kanske satt något tajt, men snygga var dom! Jag slängde i mig en bit av tårtan, satte på mig mina slitna, vita Converse och tog tag i ryggan som jag hade fått av Leo och sprang sedan ner till gatan utanför vårt hus. Jag gick med en rask takt och började fundera över eleverna på den nya skolan. Jag hoppas att det inte blir som förr. Kanske är dem schyssta? Eller tänk om dem bara kommer ignorera, eller till och med skratta och vara elaka mot mig?
Nu var jag bara några några meter ifrån och jag såg hur alla elever rusade in mot skolans dörrar. Ingen hade ens lagt märke till mig, än i alla fall. Jag letade efter någon snäll elev eller kanske lärare som kunde visa mig vart jag skulle gå. Jag såg hur korridorerna tömdes mer och mer på stressiga lärare och skrikande elever. Till slut var jag helt ensam. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men som tur var såg jag en liten skylt på en stor svart dörr där det stod, ”Expedition”. Jag antog att det här är väl det ända stället som kunde hjälpa mig just nu, så jag öppnade dörren och framför mig var det ett stort kontor. Jag gick fram i rummet och plötsligt kom en man gåendes mot mig. ”Hejsan! Behöver du hjälp med något?”, mannen såg ut att vara ganska gammal och hade en stor och färgglad hawaii skjorta på sig. ”Hej, jo det är så att jag är ny här och jag har ingen aning om vart jag ska vara” svarade jag. ”Åh, jag förstår” sa han och började gå mot ett stort databord. ”Vad heter du?” frågade han, ”Jag heter Leya Smith”. Han började genast knappa in på tangentbordet. Efter en liten stund reste han sig upp, räckte fram sin hand och sa ”Hej Leya, jag heter Robert. Välkommen till granbergsskolan!”, jag tog tag i hans hand och skakade den. ”Kom här så ska jag visa dig” sa Robert och gick ut mot korridoren.
