Korridoren var helt tyst. Det ända som hördes var våra fotsteg som ekade. Efter att vi gått ett tag så stannade Robert framför en dörr som nästan låg längst ner i korridoren. "Här ska du in" sa han, "Tack för hjälpen" sa jag och väntade tills han skulle börja gå. "Kom bara tillbaks till mig om du behöver hjälp", jag nickade och han började gå sin väg. Jag vände mig om mot dörren, tog ett djupt andetag och steg in. Klassen var helt tyst, den var så tyst att om jag hade varit blind skulle jag inte märka att det var någon här inne. Men jo det var det och jag hade allas ögon riktade mot mig. Jag stod kvar vid dörren och letade efter en tom plats. "Hej, du måste vara Leya", rösten kom antagligen från läraren så jag vände blicken. Som svar nickade jag bara och gick sedan mot min plats. Hängde av mig ryggan på stolen och satte mig ner. Då började alla plötsligt viska och stirra, iallafall vad det kändes som. Lektionen gick otroligt långsamt och jag ville bara där ifrån. Jag sneglade upp mot klockan på väggen. Den var inte alls mycket.
All eyes on me..
Efter ett tag så plingade klockan och lektionen var slut. Jag satt kvar på stolen ett tag och när klassrummet nästan blivit tomt, greppade jag tag om ryggan och slängde upp den på ryggen. Ingen absolut ingen elev hade snackat med mig idag. Jag visste inte ens var lunchen var. Jag hade inte ens ett schema. Jag bestämde mig för att börja gå mot Robert som hade hjälpt mig tidigare idag. Jag öppnade klassrummets dörr och där utanför står en grupp tjejer som bara stirrar. Jag känner att jag blir tyngre och tyngre, så jag går bara förbi. "Hallå!", hör jag efter mig och jag vänder mig om för att se vad dem vill. "Heey, Leya!" sa en av tjejerna, "eller det var väl så du hette?" frågade en annan. Jag började gå fram mot dem, "Ja, Leya var det" sa jag och klämde fram ett litet leende. Jag var inte riktigt säker på om dem verkade trevliga eller bara helt enkelt otrevliga, men jag bestämde mig för att ge dem en chans. Varför skulle jag inte liksom? En av dem som hade blondt, långt och lockigt hår räckte genast fram handen och sa "Jag heter Ambient, trevligt å' råkas!", jag skakade hennes hand vänligt och vände sedan blicken mot dem andra två. "Alice" sa den ena, "Felicia" sa den andra direkt efter. Okej, alla var blonda, långa och smala som barbie's. På nåt sett kändes det som att jag inte skulle passa in här med mitt mörkröda hår och mina små fräknar på näsan. Okej, jag passade inte in... "Såå.." sa Ambient, "Ska vi dra ner till lunchen?", alla nickade som svar och vi började gå. Plötsligt klirrade det till i min ficka och jag drog upp min "så kallade mobil" (som säkert har funnits ett tag nu, tjock som en... jag vet inte vad). "Mamma" stod det och jag klickade upp meddelandet "Hej Gumman, går det bra? ring om du vill. Kram." Jag klickade i ett svar "Ja, jag tror det. Vi ses hemma. Kram".
Påvägen ner till Lunchen fick jag massor av blickar och varje gång Ambient fick syn på dom sa hon alltid lika kaxigt "Vad glor du på?", jag vet inte om det ska kännas bra eller dåligt. Kanske hade jag hamnat med "The bad guys" som man säger? Det kommer väl fram senare. Det var som att det också hade gått väldigt fort, var jag bästavän med dom här nu? Dem betedde sig i alla fall så.
